Referat HIS Dam – Lönsboda 0 – 0
Då var det äntligen dags för en av de bästa dagarna på året, seriepremiär för fotbollen och allt den innebär i känsloväg på olika sätt för alla inblandade både före under och efter. Förväntan, nervositet, upprymdhet, glädje, ilska, ångest och eufori. En mycket efterlängtad dag då försäsongen känts en evighet lång.
För vår del också en mycket speciell premiär eftersom den för många innebar den första seniormatchen i livet. Många av tjejerna har följts åt sedan unga barnsben och får nu representera HIS på seniornivå. Som en extra krydda var även matchen den första damseniormatchen på många år i HIS regi. Spännande och inspirerande.
Dagen till ära lyste solen klart och värmen var tryckande. Många var nervösa och det var spänt inför avspark. Det skulle även spegla spelet i första halvlek. Ingen av oss visste egentligen vad vi kunde förvänta oss av motståndarna då vi endast har flicklagsspel att referera till. Dock visade det sig tidigt att det är snabbare spel men framförallt mycket mer kroppskontakt än vad tjejerna är vana vid. Visserligen något vi varit beredda på och pratat mycket om men det blir ju annorlunda när man får känna på det i praktiken. Dock börjar vi mycket bra och trycker ner Lönsboda första 10-15 min och skapar även 2 frilägen då Jossan löper igenom på ett mycket bra sätt. Måste väl erkänna att det inte är skönspel som leder fram till chanserna men vi har en bra fart i laget och vi är på tårna. Sedan arbetar Lönsboda sig in i matchen och gör oss både osäkra och passiva. De har en på mitten och en anfallare som är bra på att hålla i och fördela bollarna och då sätter vi inte press och vi kommer för långt ifrån varandra. Vi börjar jobba en och en och med för stora avstånd mellan och inom lagdelarna. När vi sedan vinner boll är vi nöjda med att vi brutit anfallet och vi lägger gång på gång en lång boll på chans vilket oftast resulterar i att vi får anfall på oss igen. Fast all heder till spelarna som definitivt inte ger upp utan kämpar och sliter i värmen trots av vi alla känner av att vi kan spela så mycket bättre än det här.
I paus har både spelare och ledare samma analys av halvleken. Vi måste ligga mycket närmare våra motståndare, boxa ihop det bättre samt när vi har bollen måste vi våga spela mer på fötter på mötande spelare så motståndarna får jobba hårdare.
Det känns som vi kommer ut med mycket mer energi i andra halvlek. Vi spelar mer fysiskt, är aggressivare över hela banan vilket leder till att Lönsboda inte får något tryck på oss alls. Vi fortsätter visserligen att spela längre bollar (det får vi jobba med de närmaste veckorna) men vi är också så pass löpstarka att vi skapar chanser med det också. Hela halvleken var en kamp där jag personligen tycker att vågskålen tippar mot vårt håll. Att vi sedan, i matchens mest omdiskuterade situation, inte får med oss en frilägesutvisning samt ett mål på efterföljande frispark är för mig en gåta. Jossan kommer än en gång fri genom att trycka sig för mittbacken och är endast ett par meter utanför straffområdet när hon ensam mot målvakten blir fälld bakifrån av nämnde mittback. Domaren blåser frispark men delar varken ut gult eller rött kort. Jag tror att det läget uppfyller alla kriterier för definitionen friläge. Frisparken efter dundrar Bella i underkanten på ribban och bollen studsar diagonalt ner och studsar sedan ut och målvakten är först på den där. Jag har sett många matcher i mina dar och inte en enda gång när bollen får den tillbakastudsen efter ribbträff har det inte varit mål. Jag kan inte svära på att bollen var över men hade där varit en linjedomare hade hen förmodligen vinkat för mål.
Vi har inte marginalerna på vår sida men vi fortsätter löpa och kämpa och vi skapar ett par chanser till. Den bästa av dem har Rebecca efter ett fint anfall från ena kanten till en andra där hon går på direktskott men målvakten gör en mycket bra räddning. Matchen slutar sedan 0 – 0
I det stora hela en godkänd premiär och med god inblick i vad som väntar oss framöver. Vi tar med oss att vi genom ett samtal i halvtid kan förändra samt inställningen och viljan på plan. Självklart behöver vi också ta med oss att mer våga spela det spel vi kan.
